tisdag 12 november 2013

Eliza och Europadomstolen mot tveksam lagvidrighet



Hovrätten har fått avsevärt mycket kritik under de senaste par månaderna i gammelmedia såväl som i sociala medier för sina friande domar i uppmärksammade, självskrivna våldtäktsmål och grova kränkningsmål (som exempelvis i fall av olovlig spridning av smygtagen filmning under sexakt o d). 

Men så slutligen fälls en logisk dom hos Europadomstolen efter ett episkt överklagande som avvisar hovrättens domslut i sin helhet (här och här). Snacka om high quality work av ombuden. Jag pratar om Eliza, sexualoffret som mot alla odds vann mot sin förövare till slut i ett filmningsmål där svaranden/förövaren alltså var styvpappa(!) i fråga. Eliza har envist framhärdat mot absurda återvändsgränder och vägrat ge upp. Kudos till henne, att hon har orkat för det har resulterat i en rättsprocess på flera år. Vi borde fråga oss hur det känns på hovrätterna, att även efter en sådan här Eu-dom ha gjort sig skyldiga till ett till synes nästan systematiskt understödjande av friande sexualbrottsdomar under de senaste åren. Man kan säga vad man vill om lagändringsfrågan och lagändringsproblematik men det våra myndigheter - ä r skyldiga brottsoffer (tänker speciellt på det här årets omskrivna fall) är en mycket bättre och mycket mer etiskt grundad inställning till sexualoffersituationen och sexualförövares problembeteenden. Man borde fråga sig vad det är för SKIT rent ut sagt som all rättspersonal håller på med vid Sveriges tings- och hovsrätter vid tillämpningar av sexualbrottslagstiftning. Vad för skitsnack som utgår från att det är okej för domare att döma så snedvridet. Eller kanske rättare sagt, för rättsystemet att sanktionera milda straff eller inga straff alls för män som har begått ett sexualbetingat brott, även de mest tydliga fallen. Ä r det eller ska det vara okej med absurda lagtolkningsmetodiker som har varit fallet länge i Sverige? Är vi eller är vi inte en modern rättsstat? Jag anser att våra hov-, tingsrätter och kammaråklagarmyndigheter och enskilda advokater systematiskt normaliserar legitimeringen av inhumana tankekonstruktioner kring kvinnor, och kvinnors beteenden, att legitimiseringen integreras och omsätts i ett dagligt yrkesutövande och som i själva verket strider mot mänskliga rättigheter. Juridiska föresatsersom görs om till en del av en "arbetsmetod" utan någotsomhelst hänsyn till samhällsnormer. I praktiken respekterar inte Svea hovrätt grundläggande principer om barnens bästa och kvinnofridsnormer. 


Vi måste börja prata mer seriöst ändå om vad juristers rättstolkning och lagtillämpning egentligen objektivt ska eller borde innebära. Vi måste skicka starka signaler nu om rätten till den egna kroppen och egna psyket och hur det ska omsättas vid våra domstolar, kammaråklagarmyndigheter och advokatbyråer.

Vi är "ett antal" i Sverige, vissa av oss språkrör inom kvinnorättsorganisationer som hävdar att den här problematiken med lagtillämpningar som så markant frångår skyddsprincipen långt ifrån åtgärdas uteslutande lagtekniskt via lagändring. Nej, det behövs en större omdaning
 och den börjar i förinstanserna med en omvärdering av brottsofferperspektivet. Det handlar om vilka grundläggande värderingar som rättssystemet genomsyras av och om att komma i bukt med det pågående rättssvinnet. Tror att vissa brottsmålsjurister vet vad jag talar om när jag säger, att den här omdaningen måste ske och att det till syvende och sist kokar ner till juristsamfundets personliga attityder, uppfattningar och inställningar inför sexualbrottsofferproblematiken. Jag har i alla fall fått nog av det mest förbannat navelskådande paragrafrytteriet vid hovrätterna. Jag är speciellt trött på årets underliga sanktioner till förmån för 'det lagsteknikaliska'. Det har i många fall inte haft någon annan effekt än att belöna sexualbrottslingar och sexualbrott, och vi går rakt emot grundläggande mänskliga rättigheter. Jodå-jodå, "hellre fria än fälla" heter det (när man pluggar juridik. Redan från första året får du lära dig det): grundtanken om att ett samhälle och staten ska bygga på en garanti om rättvis rättsskippning för att överhuvudtaget utgöra en fullödig rättsstat. Men man kan ju se det på det här viset också, att här lider vi inte av hot om fängelsestraff p g a politiska åsikter eller religiösa övertygelser. Se det på det här viset istället, vår rättstradition är redan så stark att vi inte kastas i fängelse utan en riktig rättsprövning. Medborgare stämplas inte som brottslingar för att polisen har haffat dem, åklagaren öppnar inga fall utan prövning, vi har inga problem med självupprättade folkdomstolar som ersätter den "riktiga juridiken". Nä, det är vi som är vårt eget hot. Vårt rättssystem. Vårt rättsystem är sin egen fiende.

Det är meningen att ett rättsväsende ska stå för trygghet. Gör den det? Svaret är självskrivet. Jag är väldigt mycket för att yngre och äldre, myndiga och omyndiga kvinnliga sexualbrottsoffer ska ges starkare rättsgaranti. Det är det minsta man kan kräva som det ser ut nu.

Är i skrivandets stund rakt upp och ner skakad, jättebesviken och ibland hatisk till och med inför hur samhället är och ter sig för oss. Ledsen och kränkt över hur barn och kvinnor behandlas hos oss.