Denna text fann jag för en stund sedan på ams.se via deras månadsjournal:
Unga kvinnor som är tjänstemän har
betydligt svårare än män i samma bransch
att få ett fast jobb. Det visar en rapport
från fackförbundet TCO. Nästan var fjärde
anställd kvinna mellan 20 och 34 år har
en tidsbegränsad anställning. För manliga
tjänstemän i samma ålder har däremot 9 av
10 en tillsvidareanställning. De tillfälliga anställningarna
har dessutom ökat bland unga
kvinnor under de senaste tio åren, trots att
andelen tidsbegränsade anställningar totalt
sett inte ökat.
Rapporterna fortsätter strömma från fackligt håll om kvinnors utsatta situation på arbetsmarknaden. Denna gången kommer informationen från TCO "som organiserar det område där moderaterna har sitt starkaste väljarstöd" (För citat, se nedan). Rösterna som höjs idag är många om kvinnors realitet i förhållande till "karriärssolidering", karriärssträvan och arbetssökande. Infot kommer från liberalt som från vänsterpolitisktriktat håll.
Kan man äntligen vara överens om att kvinnor i allmänhet mellan 20-34 år deelar med otrygga och ojämlika anställlningsformer där ute? Och jag vill påstå att man säkerligen skulle kunna höja åldersspannet med minst fem - tio år i analysen (men det är min okvalificerade gissning). Det finns inga skillnader i faktan som tas fram idag, lite underligt då att det florerar nätresonemang som går ut på att vederlägga att "kvinnor är så fria som de kan vara på arbetsmarknaden", att "kvinnor relativt fritt gör egna val i förhållande till karriär och strategiska arbetsplatser" och därmed "bör hållas fullt ansvariga för resultaten; ta konsekvenserna av sitt eget handlande". Hindren är redan många när just en kvinna som studerande eller arbetslös ger sig ut på arbetsmarknaden. I allmänhet är det så att vi tyvärr överlag konkurrerar om efterfrågade arbetsplatser inom antingen yrkeskategorier där kvinnor är överrepresenterade eller yrkesområden där män finns i flest antal eller i bättre eller friare maktposition. Saknar vi kvinnor makt och ekonomiska medel för en bättre planering av vår situation, så vi kan göra bättre strategiska val, "väljer" vi givetvis de scenarion som ger bästa utkomsten utifrån de resurs- och tidsaspekter som vi personligen har att deela med. Oavsett vad, anser jag att kvinnor företar sig ett nollsummespel i en villkorad miljö, och när jag säger "villkorad miljö" menar jag att du ska tänka i termer av en befintlig struktur. Och jag säger att vi "tvingas" eftersom det är ren logik att kvinnor inte för att de är handikappade men för att de är villkorade saknar möjlighet att maximalt påverka arbetsgivare och arbetsmarknaden. Det är tydligt för mig att kvinnor idag i större utsträckning än män lever under strukturer där de saknar chans att styra sin situation, och att det är samverkande faktorer som får kvinnor att välja ett alternativ framför ett annat till skillnad från vad vissa kommentatorer på nätet vill låta påskina. Den största utmaningen tar vår anpassningsförmåga. Jag säger inte att kvinnor i särklass diskrimineras mer än män i precis alla lägen och på varenda nivå där finns, utan att vi är en av de diskrimineringsgrupper som diskrimineras under en befintlig struktur. Glastaken är ett exempel. Men kalla det för vad du vill :).
Källor: http://lotidningen.se/2011/05/10/reinfeldt-om-tco-moderaternas-starkaste-stod/
https://www.arbetsformedlingen.se/download/18.2c0d748132b0964694800015133/platsjournalen47-2011.pdf
http://www.expressen.se/1.2568873 (<- detta kommer jag att blogga mer om)
